Århundradets omstart, och - ja vadå?

Nu är det dags för "the great, one and only, restart" av ByFånens bloggande, tror jag kanske eventuellt. Den som lever får se om ByFånen orkar leva sitt liv här på Blogger ett tag igen.
 
Byfånen har blivit ännu fånigare i mellantiden. Fånigare och försedd med nya och uppgraderade attribut. Ordnat efter fånighetens svårighetsgrad: Pensionär, Riskgrupp (pga ålder). Kameraägare (igen) och nörd.

För att ta det från början, att bli pensionär var ofrånkomligt och förvånansvärt lätt. Gick efter vederbörlig avtackning ut genom dörren på jobbet den 29 april 2016 - en fredag. Jag hade hunnit meddela kvarvarande kollegor "Nu ska jag gå i första maj tåget som en fri man". Det blev inte av - heller.

Det märkliga är att jag inte saknat det viktiga och identitetsskapande arbetet en minut efter det. Det jag har saknat är den del av mina kollegor som kan definieras som vänner. Jag har, faktiskt, också saknat att inte få göra några tjänsteresor, att få uttrycka sig på engelska, att få träffa kollegor och kunder i andra länder. Inklusive Frankrike, även om just de personerna inte var mina favoriter vid den tiden. Jag pratar inte franska och de inte engelska. Tolk krävs, ävenså kan missförstånden bli både märkliga och roande. Det bestående minnet av sessionerna är fransosernas flitiga bruk av "donc", som enligt google translate betyder "därför". Vad det än betyder har jag uppfattningen att samförstånd bekräftades med "Donc!". Så här: Fransos 1 eller tolk - låååång harang på franska, fransos 2 - Donc!

Fånigheten i att vara pensionär är kanske relativ. Man mins med fasa hur ohyggligt gamla, sköra och i omedelbar risk att avlida pensionärerna var när man var ung. Dessutom hur förskräckligt pinsamt gammalmodiga, mossiga eller jag-vet-bättre-än-du-aktiga de kunde vara i kraft av sin mycket längre livserfarenhet. Fast den livserfarenheten hade ju införskaffats i stenåldern eller strax därefter och under helt andra betingelser än de som nu gäller, eller? Att bli pensionär skötte tiden om alldeles av sig själv, att identifiera sig som pensionär har inte fungerat sig särskilt  bra. Glömmer fortfarande att begära pensionärsrabatter där det gives.

Det där med att vara coronariskgrupp är superfånigt. Vadå, jag gammal och skör. Jag är ju frisk och stark för bövelen, orkar fortfarande med att förvandla 25 kubikmeter långved till lämpliga vedträn för kökspannan. Har varken högt blodtryck eller kroniska sjukdomar, äter inte någon medicin. En liten förkylning då och då är inget som golvar mig för gott, trots att jag är man. Enligt dom som säger sig veta är det sämre med mitt immunförsvar, det degenererar tydligen med stigande ålder. Vadå stigande ålder, var jag inte nyss 25? Det är nog tyvärr bara att svälja förtreten, acceptera tidens oåterkalleliga gnagande på min lekamen, finna sig i att vara i riskgrupp och agera därefter. Men fånigt känns det.

Jo, jag fyller visst år - igen. Förb-t onödigt enligt min mening. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag klantade mig rejält med skatteavdragen för 2018 och fick en god slant tillbaka nu i vår. Då slog jag till och köpte den där kameran som jag länge velat ha men som var, om inte ouppnåeligt dyr så i alla fall, onödigt dyr. Bra födelsedagspresent, den har jag villhövt länge! Jag villhövde visst ett nytt objektiv också, pengarna räckte till det med. Men det hela är ju ganska fånigt och fåfängt. Nu måste jag ut och fotografera. Jante säger att det måste bli bra bilder. Helst många också. Man kan inte ha bra och dyra verktyg liggande oanvända. Tänker osökt på fotografen som svarade på tilltal. Han fick höra: "Åh så fina bilder, du måste ha en bra kamera". Han svarade: "Jag brukar alltid när jag får god mat berömma kocken med att säga: "Så gott! Du måste ha en bra spis". Nu har jag spisen...

Nörden då. Mycket, mycket svårt fall. Det började lite oskyldigt med rotande i farfars och mormors släkt. Sedan fick jag en fråga: Rödfärgsverket - vet du var det låg? Vadå rödfärgsverk i grannbyn? Någon hade hittat en notis i en kyrkbok om en man som hittats död på vägen mellan rödfärgsverket och byn. Det där måste man ju ta reda på tänkte jag. Easy peacy, eller ? Några år senare vet jag åtskilligt om järngruvorna i byn under 1800-talet. Hur hög nördfaktor är det inte på det? Rödfärgsverket lyser fortfarande med sin frånvaro, medan 50-talet soldater i som bott byn mellan 1700 och 1800-talets slut har blivit kartlagda. Jag vet läkterna Arnberg i St Skedvi och Almén i Hedemora fanns på marginalen bland rödfärgen. Jag vet också att vintern 1872 var "den konstigaste i mannaminne". Det var inte kallgrader många dagar i januari och februari då heller. Jag har samlat på mig kopior på flera hundra sidor handskrifter ur gårdsarkiv, listat ut hur ägarkedjor till gårdar ser ut. Kvar att utforska har jag bland annat 300 sidor kopior på Bergmästaren i Faluns arkiv rörande koppargruvan. Koppargruvan är den troliga källan till råvaran för rödfärgsframställningen. Under tiden har jag snubblat in på Pierrou, Herou, Clemmens och andra valloner, brukspatronerna Björkman, prästen Ingemar Olai som blev åtalad för trolldom i tidigt 1600-tal och den lokala sportklubben som fanns här på 1930-talet. Visste ni förresten hur illa soldaterna i Västmanlands regemente for i Finland vintern 1842? Halva regementet dog av kyla och umbäranden, osv, osv.

Jag är ett klassiskt fall utan hopp om bättring. Jag känner mig helt hopplös i sociala sammanhang med denna förfärliga krämpa, samtal ger ständigt associationer in i min hjärnas förvar av tider som passerat bäst-före-datum för mycket länge sedan.

Er ByFåne

Kråkstädning

 

Jag vet, jag har begått ett upphovsmannarättsligt brott: Bilden är lånad från Tomas och Jujja Wislanders bok Mamma Mu städar, illustrerad av Sven Nordqvist.

Kråkan har städat sitt bo. Hans metod är lika enkel som genial, han lägger allting överst i en hög så att han vet var det finns. Den här bilden har hög igenkänning för mig. Det är så här det lätt blir i bodar, garage och på vindar. Man tänker jag lägger det här så får jag ta reda på det sedan. Sedan blir väldigt ofta väldigt mycket sedan. Under tiden har allting hamnat överst.

Hustrun däremot, uppfostrad/yrkesskadad av ett yrkesliv i vårdsektorn kan närmast betecknas som DYMOhitler, allt ska ha en given plats helst uppmärkt med en prydlig DYMO-etikett och, åtminstone teoretiskt, genast återföras till sin plats. Jag å andra sidan gillar inte DYMO så värst mycket...

Det fungerar rätt bra för oss ändå, trots våra olikheter. Jag får ordna (o)reda på och i mina domäner och hon i sina. Värre blir det i våra gemensamma utrymmen. Jag har lyckats lära mig ganska bra var saker i köket ska vara och hur bostaden i övrigt bör vara organiserad. Hon å sin sida har lärt sig hur jag fungerar och kommit till en rimlig acceptans av det. Kvarstår gör en olikhet i toleransnivå på felplacerade saker. Men det brukar lösa sig. När saker försvinner är det oftast hon som hittar dem. Barnen brukade tillkalla henne för en Mammaletning. Hon hävdar att hennes sakletarförmåga kommer av de många deckare hon sett på TV.

Jag skulle spara mycket tid och frustration om jag lärde mig att lägga tillbaka saker på en gång. Dessutom så har Kråkan en fördel, han har bara en hög som saker ligger överst i. Hos mig har varje ställe minst en hög att ha saker i, och det är ju inte lätt att komma ihåg i vilken hög...

Av och till gör jag desperata tjurrusningar i att avveckla högarna och återföra prylarna till sina ordinarie hem och att skapa utrymme och hem för eventuellt  nytillkomna. Av det följer förstås nya frustrationer över borttappade saker, i synnerhet om man skulle få för sig att skapa en bättre ordning än den som rådde innan högen/högarna uppstod.

I bland blir jag avundsjuk på moderna datoriserade förråd. Datorn ger varje sak en plats, oberoende av dess sammanhang med andra saker. Följden blir att skruvmejslarna ligger till synes slumpvis utplacerade. Grejen är den att datorn behöver inte associera saker med varandra i ett logiskt system för att hitta, den kommer ihåg platsen för varje enskild sak utan sammanhang med andra. Datorn tar bara fram sin lista på platser där det finns skruvmejslar, jag däremot förväntar mig att hitta alla på samma ställe.

En livslärdom ställer till det: ändra aldrig i en (o)ordning, då försvinner saker. Jag har en tendens att komma ihåg var jag sett en sak, även om det var på totalt fel ställe. Flyttas den därifrån är den borta. En konsekvens av det är att det är omöjligt att åstadkomma den perfekta ordningen utan en ansenlig mängd frustration. En annan konsekvens är att om man ger en ny sak en termporär plats så är den genast permanent, flyttar man den är den förlorad.

Världen är komplicerad...

ByFånen

Veckotema v45: Julhysteri

Julhysteri är ett veckotema som Olgakatt kommit på.

Jag tror jag hoppar över både det och den!

ByFånen

Veckotema v46: Plasten i mitt liv

Plasten i mitt liv är ett veckotema som Olgakatt hittat på.

(bild lånad på nätet)

Jag tror att min första medvetna kontakt med plast var LEGO-bitarna jag fick som barn. Ett hade dom gemensamt med Meccano som jag också hade - man hade aldrig tillräckligt med bitar för att kunna bygga det man ville! Annars var båda systemen fantastiska leksaker, god träning i att förstå och visualisera i tre dimensioner. Bra var också det fria formatet - bygg och konstruera vad du vill (inom ramen för tillgängliga delar). Jag blir så trött när man ser på dagens utbud, planerade lösningar in i minsta detalj. Inget lämnas åt den egna fantasin, bygg som vi tänkt sen är det klart. En konsekvens av att mina LEGO-bitar aldrig räckte var att våra barn hade nästan obegränsad tillgång. När LEGO så småningom var inaktuellt packades det som då fanns i en stor låda för att för att bäras upp på vinden. Lådan vägde tolv kilo!

(bild lånad på nätet)

En annan relativt tidig kontakt med plast var den tidens stora sensation: Nylonskjortan. Jag minns faktiskt att den marknadsfördes ordentligt för sina extraordinära egenskaper: Den var superlätt att tvätta i endast ljummet vatten och lite tvål och den behövde och kunde inte strykas. Argument som knappast var gångbara för en tioåring, inte desto mindre minns jag dem. Familjen hade en bekant som arbetade på ett tvätteri, hon sa ofta: "Får jag se någon av mina karlar i en bomullsskjorta  så skriker jag". Högsta mode var det att ha en nylonskjorta och ett måste vid några av mina första skolavslutningar. Jag minns att jag i tidiga tonår hade en som var randig i ljusblått och vitt. Den hade en mässingpinne med knoppar som höll ihop kragen under slipsen. Så stilig och modern tror jag inte jag varit sedan dess.

Vad som inte nämndes i reklam eller överhuvudtaget talades om var att nylonskjortor var fullständigt vidriga att bära. Täta och fullständigt oförmögna att absorbera den minsta mängd fukt. Inte helt optimala på varma skoldanser alltså. Man var inte kul att hålla i. Tur att alla andra killar var likadana, annars hade man inte haft en chans på favorittjejen, det var ju styrdans som gällde då. Senare kom skjortor i indisk bomull - det var grejer för en danssugen, men ett helsike att stryka.

Å andra sidan var nylonskjortor fullständigt värdelösa när det var kallt. Tveksamt om det finns något material som leder kyla bättre. Inte heller bra om man fick för sig att gå ut en stund med speciellt sällskap under en skoldans, fast kyla var nog det minsta man tänkte på då...

(bild lånad på nätet)

Ett annat plastföremål som man fick göra bokstavlig närkontakt med lite senare var banlonpolon. Jag hade en i mitt tycke fantastiskt snygg sådan. Mest träffande beskrivning av färgen skulle kanske vara diarrébrun. På den tiden var det helt OK, helt otänkbart (för mig i alla fall) i dag. På sitt sätt var banlonpolon lite, men bara lite, mer förlåtande mot (kropps)fukt än en nylonskjorta. Men vad hjälpte det, det var ju en polo och den var betydligt tjockare än en nylonskjorta så man blev alldeles ohyggligt varm i den. Högre fukttolerans men också mer fukt, obra slutresultat i alla fall.

Banlon hade också enligt tillverkarna en rad goda egenskaper (se etiketten i bilden): mjukt, lätt, bekvämt, krympfritt, luddar ej och filtar ej. Kan hända att banlonplaggen var bekväma, men komfortabla var dom inte.

Återstår frågan, hur i hela friden kunde man komma på något så dumt som att göra kläder helt i plast/konstfiber? För kroppsnära bruk kan inget ersätta riktiga naturmaterial som ull, lin och bomull - även om de också kan framställas på mer eller mindre lyckade sätt.

En senare plastkontakt är Playmobil. Mina barn fick några olika figurer, men kanske inte så många som dom skulle behövt. Härförleden tog vi fram dem till barnbarnen att leka med. Total succé direkt. Jag tänkte att nu skulle här skaffas fler Playmobilfigurer.

En snabb koll på Blocket visade etthundraen annonser. De flesta av typen "set med piratskepp och piratfigurer" eller liknande. Ett par erbjöd mera standardmässiga figurer med mer vardagsnära tillbehör. Jag kontaktade säljarna och för drygt sjuhundra kronor (inklusive 200 kronor i frakt) blev jag ägare till ca 80 figurer, en traktor, en grävskopa, en bil, en motorcykel, tolv hästar, ett föl och diverse mindre tillbehör som handverktyg, cementblandare och skottkärra. Jag fick också ett sort piratskepp, men det var i så dåligt skick att återvinningen fick ta hand om det.

Den här bilden har jag tagit själv på min nyvunna samling av Playmobil

Ungefär tjugo av figurerna ska jag sälja vidare eftersom de tillhör den första generationen av Playmobilfigurer som inte kan vrida på händerna. Om man tittar noga i bilden kan man se dem i de bakersta leden. Det finns samlare som vill ha sådana vintagefigurer. Har jag tur går det hela ihop. Jag tror nog att ett sextiotal figurer ska räcka åt barnbarnen även om det är två av dom.

ByFånen

Här är de andra temabloggarna: Anki,  Anna, Livsrummet, Matfreaket, Ingrid Musikanta, Olgakatt, Paula, Pensionären på ön (pausar i höst?), Pettas Karin, Tove, Ulla-Minnatur och Yvonne

Veckotema V44 Invintring

Veckans tema givet av Olgakatt är Invintring.

Invintring - Usch så trist. Jag trivs bäst när jag får gå på tomten och lalla. Hösten är grå, blöt, trist, deprimerande och destruktiv. Som inte det räckte går man ifrån sommartiden och slår huvudet i det totala mörkret. Triaden kan fortsätta. Kraftfullt D-vitaminintag anbefalles för att i någon mån mota det inre mörkret.

Gå på tomten - jag är inte ständigt upptagen av att odla, rensa, plantera och vattna. Inte heller är jag en utpräglad friluftsmänniska. Att vara på tomten, gå runt och pyssla lite. Klippa gräs vid behov, rensa en grusgång. Sitta ner med en tidning eller en kopp kaffe. Det är helt okej för mig.

Invintring innebär att riva ned och förstöra, att klippa ner, att plocka in och tömma. Det finna som växte upp vissnar och tas bort. Så destruktivt och deprimerande. Så många begränsningar kommer till stånd. Inga fler kvällar med hustrun och en öl i växthuset.

Invintring är också att ta en sista tur för säsongen till stugan, tömma kylskåp och latrin och stänga av elen. Plocka in och plocka ihop. Lika trist varje gång. Stugan är för mig liktydigt med varma, lata sommardagar.

Jag önskar att jag kunde hoppa över invintringen och gå direkt till Gå (mitten av april eller så) när ljuset kommer och allt startar om igen.

ByFånen

Här är de andra temabloggarna: Anki,  Anna, , Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula,

Eländet - eller det motvilliga bygget

Jag skrev tidigare att hantverk och konsthantverk blir bäst om man som utförare är lyhörd mot verket och låter det leva sitt eget liv. Jodå, men ibland måste man liksom göra våld både mot verket och sig själv för att få mer eller mindre nödvändiga saker gjorda. Bilden ovan visar ett exempel på det, det har helt visst inget med konst att göra, men en form av hantverk är det.

Jag tycker om trä av olika slag, jag tycker också om att emellanåt krypa in i snickerboa för att förfärdiga ett eller annat föremål av mer eller mindre ädla träslag. Så därför är det lite svårt att inte opponera sig när någon hotar att bränna upp diverse bitar av olika fruktträd eller andra träslag som man inte kan köpa hos Byggmax eller deras konkurrenter.

Under påsken besökte vi bekanta. Vi känner dem väl. Samtalet löpte lätt om ditt och datt, rätt som det var fick jag syn på ett par rejäla bitar av en trädstam. Jag frågade vad det var för träslag, det visade sig vara ask.

Ask är ett utmärkt träslag att göra yxskaft och andra verktygsskaft av. Jag råkar ha en speciell yxa som behöver ett nytt skaft så det passade bra. Mer om det i ett annat inlägg. Jag nämnde det försiktigt för mannen. Han replikerade genast: "Du kan få en bit om du vill". Om jag ville! Ask är ju inte sånt som växer på träd, om man säger så. Sedan säger han. "Jag har massor av slöjdvirke av diverse fruktträ som farsan sparat för mer än trettio år sedan. Vill du ha det också?" Det visade sig att nämnda hög av trä var rätt stor, den låg hjälpligt täckt med lösa takplåtar i ett hörn av trädgården. "Vi tänkte bränna upp det när det blir tillfälle". Gud förbjude, tänkte och sa jag. Det var alldeles för mycket att ta med i skuffen. "Jag hämtar det någon gång senare när jag har tillgång till sonens monster till släpvagn" (ett flak som är dubbelt så långt som ett "standard"-släp, med kåpa).

Asken var avverkad tidigare på vårvintern, och hade alltså ännu inte hunnit torka sig till omöjligt vridna sprickor. Dom kan undvikas om man sågar upp stocken till plank, så det gällde att få hem åtminstone askstammen innan det var för sent. Det ordnade sig och planken har torkat fint. Fruktträt däremot hade redan en del intressant formade sprickor. Det kan nog bli spännande att ta reda på en del av träbitarna. Kanske kan bli pussel om inte annat. Jodå, det finns en hel del fina bitar också.

Vad har nu detta med det motvilliga bygget att göra? Jo, naturligtvis handlar det om förvaringsutrymme. Min far brukade säga: "Man beter sig som en gas, man fyller tillgängligt utrymme". Och det hade jag ju redan gjort. Med råge. Högtryck i utrymmena med andra ord. Lösningen fick bli att bygga en "ryggsäck" på baksidan det gamla uthuset, "bon" kallad. Det var inte bara det fådda slöjdträt som akut behövde plats under tak...

Nåväl, sommarens stora projekt, eller i iallafall viktigaste, var att lägga om taket på det jättelika garage som pappa byggde på den tiden han trodde att familjen skulle äga två bilar och en husvagn som alla skulle stå i samma garage. Det blev ett nätt litet bygge på tolv gånger sju meter. Undrar hur han tänkte egentligen, sju meter djupt garage? Taket skulle förses med ny plåt. Den gamla aluminiumplåten, nästan sextio år gammal, hade frätts sönder av all mossa som växt på det så det läkte lite här och där. Det jobbet gick som en dans, i synnerhet som jag hade god hjälp av den händige sonen. Däremot var väl kalkylen på materialåtgång inte riktigt exakt. Fyra takplåtar blev över. Dom gick inte att lämna tillbaka för dom hade fått några små repor i ytan. Ekorren i mig sa att dom kan nog bli bra att ha i alla fall.

Efter detta projekt kommer så beslutet att bygga mera förråd. Och nu börjar det bli motspänstigt. Jobbet ville liksom inte starta. Jag gick ut och mätte, drack kaffe, mätte och drack mera kaffe. Tog sats nästa dag igen. Jag lade bräder på marken och slog ner käppar för att se hur det kunde bli. Ville sig inte med vinklar och höjder. Får gå ändå, då! Avsikten var förstås att använda de överblivna takplåtarna till taket. Förrådsbygget skulle dimensioneras efter det. Plåtarna var ju betalda, införlivade i ägandet redan och behövde en mening med sin existens.

Golvreglar och trallgolv införskaffades på byggmarknaden i nödvändig mängd. Bara att sätta i gång. Nä, glömde ju att köpa reglar för långsidorna, som dom tvärgående reglarna ska fästas i. OK, hämta dom då. Jordankare bankas i, nej det gjorde dom inte, sten där nere i jorden. OK får kapa dem till lagom längd. Ojdå, köpte ju bara hälften så många balkskor som behövdes. (Behövs en i varje ände, dvs två per regel). Hämta. Så, då. Golvet kan reglas och trallen kan skruvas dit, fast det spöregnar varannan dag... Frugan säger att vi får döpa förrådet till Eländet, vilket genast (och tacksamt) anammas.

Så. Dags för takkonstruktionen. Då kom insikten. Dom överblivna takplåtarna är inte fem, dom är fyra. Dom är INTE tre och en halv meter långa. Dom är tre meter. Jaha, det blir till att köpa fem nya plåtar som är tre och en halv meter, inget annat. Att krympa det redan lagda golvet med tillhörande regling med en halv meter på bredden och en meter på längden finns absolut inte på kartan. Lättja, leda och en stor sten på fel ställe förhindrar det. Absolut. Och så kan ju dom extra fem kvadratmeterna vara bra att ha, någon gång...

Takreglar med mera som inte behöver vara tyckimpregnerat köper jag hos grannen som har såg och hyvleri. Där kan man hämta "dagens planka" som mor säger - det är bara en kilometer dit. Det blir många vändor, för det fortsätter i samma stil... Jag har tur och får också köpa virke att klä förrådet med billigt, det har legat på "fel" ställe och blivit blött, blått och grått, som syns på bilden. Det gör ingen negativ påverkan på hållfasthet eller åldersbeständighet, bara det får torka luftigt. Och färgen gör heller inget, förrådet och uthuset ska ändå rödfärgas i vår. Lite medlut blev det på slutet i alla fall.

På köpet fick vi upprensat i det gamla surhålet och skräpgömman som bons baksida hittills varit. Ett skymmande staket runt komposterna ska byggas i vår. Lite grus ska jämna ut de värsta håligheterna och täcka en och annan trädrot. Det blir nog riktigt bra det där, till slut.

Jag har fortfarande fyra takplåtar som är tre meter långa över.... kanske kan dom vara bra att ha?

ByFånen

Morfars lokomobil

Tidigare i veckan stötte jag på ordet lokomobil i kommentarerna till Karins blog. Av någon anledning kom jag att tänka på att min morfar Johan tillsammans med två av hans kusiner från Insjön for runt i siljanstrakten med en lokomobil och en portabel cirkelsåg och sågade timmer åt behövande bönder. Jag vet att det finns entusiaster som samlar och rustar dylika vidunder till funktion igen. Jag blev nyfiken, tänk om Bond Per Eriks lokomobil fortfarande finns? I så fall var?

Såna där mackapärer har en förmåga att skapa "communities", nätverk av entusiaster, kring sig, som till exempel den gemenskap som finns runt gamla ångbåtar. En enkel googling "lokomobil insjön" gav några träffar, bland andra Rubens Maskinhistoriska Samlingar i Götene. Sagt och gjort, jag mejlade till deras "info"-adress en söndag kväll med frågan om de hade maskinen eller visste något om dess öde. En timme senare hade jag svaret: "Visst har vi den! Vi var till och med upp till Insjön med den någon gång i början på åttiotalet." Det visade sig också att mina småsysslingar, dvs ättlingar till morfars kusiner, varit i Götene och tittat på vidundret. Ibland är internet fantastiskt!

Jag har många gånger åkt förbi Rubens museum, varje gång har jag tänkt att jag borde stanna och se på klenoderna från förr. Vid de tillfällena har jag varit helt ovetande om att den i morfars och mors släkt så omtalade lokomobilen står där. Hade jag vetat hade jag nog stannat till, men oftast är man ju på väg någonstans med en tid att passa eller på väg hem och då brukar det vara omöjligt med pauser.

Någon gång, inte alltför långt bort, ska jag sätta mig i bilen och köra de trettio milen till Götene för att träffa dessa entusiaster och själv få känna på de spakar och reglage (hoppas jag) som morfar hanterade någon gång på trettio- eller fyrtiotalet. Det känns faktiskt stort att tänka på. Det ska också bli intressant att höra om maskinens öden efter morfars och hans kusiners epok. Jag ska passa på att fråga om de vet något om den portabla såg som förekom i sammanhanget.

Och inte minst ska jag fota maskinen själv så att jag får visa upp maskinen ordentligt här på bloggen. I väntan på det lånar jag (med tillstånd) en av de bilder som Rubens var tillmötesgående nog att skicka mig.

 

Medge att den färgglada bjässen ser ut att vara både riktigt häftig och en cool manlig leksak numera. Då var det nog hårt slit och blodigt allvar. Mannen i hatt skulle ha kunnat vara morfar, men då skulle han ha haft blåkäder, storväst och "hesthattn" på sig.

En lokomobil är egentligen en vedeldad ångmaskin på hjul. Jag undrar hur ofta man måste stanna för att lägga in ved och fylla på vatten. Ångbåten s/s Bäsingen, som jag är eldare på ibland måste förses med mera ved med 10-15 minuters mellanrum ungefär så kan det nog vara något liknande intervall för en lokomobil. Inte heller kan man företa någon akut påkommen resa, ångbåten kräver tre-fyra timmars eldning innan ångtrycket är tillräckligt. Lokomobilerna gick säkerligen inte så fort, så det tog nog sin rundliga tid att komma någonstans. Jag hoppas kunna berätta mera när jag varit nere i Götene.

Maskinen hade förutom hjulen som den stod på två stora svänghjul, rött på bilden, som också tjänstgjorde som remskivor för remmen som i sin tur drev cirkelsågen. Någonstans finns ett reglage där man kan välja om kraften ska gå till (bak)hjulen eller till remskivan.

En gång för länge sedan fanns det en lokomobil i Horndalstrakten. Dom är ju rätt stora och tunga och går dessutom på järnhjul, i vissa fall gummiklädda, som den på bilden. Vägarna i var helt säkert inte byggda för sådana fordon och Horndalsmaskinen körde allt som oftast fast. Folkhumorn döpte den raskt till "Trögelin". Den blev ingen succé och dess historia i Horndal kort.

ByFånen