2020-04-11

Århundradets omstart, och - ja vadå?

Nu är det dags för "the great, one and only, restart" av ByFånens bloggande, tror jag kanske eventuellt. Den som lever får se om ByFånen orkar leva sitt liv här på Blogger ett tag igen.
 
Byfånen har blivit ännu fånigare i mellantiden. Fånigare och försedd med nya och uppgraderade attribut. Ordnat efter fånighetens svårighetsgrad: Pensionär, Riskgrupp (pga ålder). Kameraägare (igen) och nörd.

För att ta det från början, att bli pensionär var ofrånkomligt och förvånansvärt lätt. Gick efter vederbörlig avtackning ut genom dörren på jobbet den 29 april 2016 - en fredag. Jag hade hunnit meddela kvarvarande kollegor "Nu ska jag gå i första maj tåget som en fri man". Det blev inte av - heller.

Det märkliga är att jag inte saknat det viktiga och identitetsskapande arbetet en minut efter det. Det jag har saknat är den del av mina kollegor som kan definieras som vänner. Jag har, faktiskt, också saknat att inte få göra några tjänsteresor, att få uttrycka sig på engelska, att få träffa kollegor och kunder i andra länder. Inklusive Frankrike, även om just de personerna inte var mina favoriter vid den tiden. Jag pratar inte franska och de inte engelska. Tolk krävs, ävenså kan missförstånden bli både märkliga och roande. Det bestående minnet av sessionerna är fransosernas flitiga bruk av "donc", som enligt google translate betyder "därför". Vad det än betyder har jag uppfattningen att samförstånd bekräftades med "Donc!". Så här: Fransos 1 eller tolk - låååång harang på franska, fransos 2 - Donc!

Fånigheten i att vara pensionär är kanske relativ. Man mins med fasa hur ohyggligt gamla, sköra och i omedelbar risk att avlida pensionärerna var när man var ung. Dessutom hur förskräckligt pinsamt gammalmodiga, mossiga eller jag-vet-bättre-än-du-aktiga de kunde vara i kraft av sin mycket längre livserfarenhet. Fast den livserfarenheten hade ju införskaffats i stenåldern eller strax därefter och under helt andra betingelser än de som nu gäller, eller? Att bli pensionär skötte tiden om alldeles av sig själv, att identifiera sig som pensionär har inte fungerat sig särskilt  bra. Glömmer fortfarande att begära pensionärsrabatter där det gives.

Det där med att vara coronariskgrupp är superfånigt. Vadå, jag gammal och skör. Jag är ju frisk och stark för bövelen, orkar fortfarande med att förvandla 25 kubikmeter långved till lämpliga vedträn för kökspannan. Har varken högt blodtryck eller kroniska sjukdomar, äter inte någon medicin. En liten förkylning då och då är inget som golvar mig för gott, trots att jag är man. Enligt dom som säger sig veta är det sämre med mitt immunförsvar, det degenererar tydligen med stigande ålder. Vadå stigande ålder, var jag inte nyss 25? Det är nog tyvärr bara att svälja förtreten, acceptera tidens oåterkalleliga gnagande på min lekamen, finna sig i att vara i riskgrupp och agera därefter. Men fånigt känns det.

Jo, jag fyller visst år - igen. Förb-t onödigt enligt min mening. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag klantade mig rejält med skatteavdragen för 2018 och fick en god slant tillbaka nu i vår. Då slog jag till och köpte den där kameran som jag länge velat ha men som var, om inte ouppnåeligt dyr så i alla fall, onödigt dyr. Bra födelsedagspresent, den har jag villhövt länge! Jag villhövde visst ett nytt objektiv också, pengarna räckte till det med. Men det hela är ju ganska fånigt och fåfängt. Nu måste jag ut och fotografera. Jante säger att det måste bli bra bilder. Helst många också. Man kan inte ha bra och dyra verktyg liggande oanvända. Tänker osökt på fotografen som svarade på tilltal. Han fick höra: "Åh så fina bilder, du måste ha en bra kamera". Han svarade: "Jag brukar alltid när jag får god mat berömma kocken med att säga: "Så gott! Du måste ha en bra spis". Nu har jag spisen...

Nörden då. Mycket, mycket svårt fall. Det började lite oskyldigt med rotande i farfars och mormors släkt. Sedan fick jag en fråga: Rödfärgsverket - vet du var det låg? Vadå rödfärgsverk i grannbyn? Någon hade hittat en notis i en kyrkbok om en man som hittats död på vägen mellan rödfärgsverket och byn. Det där måste man ju ta reda på tänkte jag. Easy peacy, eller ? Några år senare vet jag åtskilligt om järngruvorna i byn under 1800-talet. Hur hög nördfaktor är det inte på det? Rödfärgsverket lyser fortfarande med sin frånvaro, medan 50-talet soldater i som bott byn mellan 1700 och 1800-talets slut har blivit kartlagda. Jag vet läkterna Arnberg i St Skedvi och Almén i Hedemora fanns på marginalen bland rödfärgen. Jag vet också att vintern 1872 var "den konstigaste i mannaminne". Det var inte kallgrader många dagar i januari och februari då heller. Jag har samlat på mig kopior på flera hundra sidor handskrifter ur gårdsarkiv, listat ut hur ägarkedjor till gårdar ser ut. Kvar att utforska har jag bland annat 300 sidor kopior på Bergmästaren i Faluns arkiv rörande koppargruvan. Koppargruvan är den troliga källan till råvaran för rödfärgsframställningen. Under tiden har jag snubblat in på Pierrou, Herou, Clemmens och andra valloner, brukspatronerna Björkman, prästen Ingemar Olai som blev åtalad för trolldom i tidigt 1600-tal och den lokala sportklubben som fanns här på 1930-talet. Visste ni förresten hur illa soldaterna i Västmanlands regemente for i Finland vintern 1842? Halva regementet dog av kyla och umbäranden, osv, osv.

Jag är ett klassiskt fall utan hopp om bättring. Jag känner mig helt hopplös i sociala sammanhang med denna förfärliga krämpa, samtal ger ständigt associationer in i min hjärnas förvar av tider som passerat bäst-före-datum för mycket länge sedan.

Er ByFåne