2017-11-16

Veckotema v46: Plasten i mitt liv


Plasten i mitt liv är ett veckotema som Olgakatt hittat på.


(bild lånad på nätet)

Jag tror att min första medvetna kontakt med plast var LEGO-bitarna jag fick som barn. Ett hade dom gemensamt med Meccano som jag också hade - man hade aldrig tillräckligt med bitar för att kunna bygga det man ville! Annars var båda systemen fantastiska leksaker, god träning i att förstå och visualisera i tre dimensioner. Bra var också det fria formatet - bygg och konstruera vad du vill (inom ramen för tillgängliga delar). Jag blir så trött när man ser på dagens utbud, planerade lösningar in i minsta detalj. Inget lämnas åt den egna fantasin, bygg som vi tänkt sen är det klart. En konsekvens av att mina LEGO-bitar aldrig räckte var att våra barn hade nästan obegränsad tillgång. När LEGO så småningom var inaktuellt packades det som då fanns i en stor låda för att för att bäras upp på vinden. Lådan vägde tolv kilo!

(bild lånad på nätet)

En annan relativt tidig kontakt med plast var den tidens stora sensation: Nylonskjortan. Jag minns faktiskt att den marknadsfördes ordentligt för sina extraordinära egenskaper: Den var superlätt att tvätta i endast ljummet vatten och lite tvål och den behövde och kunde inte strykas. Argument som knappast var gångbara för en tioåring, inte desto mindre minns jag dem. Familjen hade en bekant som arbetade på ett tvätteri, hon sa ofta: "Får jag se någon av mina karlar i en bomullsskjorta  så skriker jag". Högsta mode var det att ha en nylonskjorta och ett måste vid några av mina första skolavslutningar. Jag minns att jag i tidiga tonår hade en som var randig i ljusblått och vitt. Den hade en mässingpinne med knoppar som höll ihop kragen under slipsen. Så stilig och modern tror jag inte jag varit sedan dess.

Vad som inte nämndes i reklam eller överhuvudtaget talades om var att nylonskjortor var fullständigt vidriga att bära. Täta och fullständigt oförmögna att absorbera den minsta mängd fukt. Inte helt optimala på varma skoldanser alltså. Man var inte kul att hålla i. Tur att alla andra killar var likadana, annars hade man inte haft en chans på favorittjejen, det var ju styrdans som gällde då. Senare kom skjortor i indisk bomull - det var grejer för en danssugen, men ett helsike att stryka.

Å andra sidan var nylonskjortor fullständigt värdelösa när det var kallt. Tveksamt om det finns något material som leder kyla bättre. Inte heller bra om man fick för sig att gå ut en stund med speciellt sällskap under en skoldans, fast kyla var nog det minsta man tänkte på då...


(bild lånad på nätet)

Ett annat plastföremål som man fick göra bokstavlig närkontakt med lite senare var banlonpolon. Jag hade en i mitt tycke fantastiskt snygg sådan. Mest träffande beskrivning av färgen skulle kanske vara diarrébrun. På den tiden var det helt OK, helt otänkbart (för mig i alla fall) i dag. På sitt sätt var banlonpolon lite, men bara lite, mer förlåtande mot (kropps)fukt än en nylonskjorta. Men vad hjälpte det, det var ju en polo och den var betydligt tjockare än en nylonskjorta så man blev alldeles ohyggligt varm i den. Högre fukttolerans men också mer fukt, obra slutresultat i alla fall.

Banlon hade också enligt tillverkarna en rad goda egenskaper (se etiketten i bilden): mjukt, lätt, bekvämt, krympfritt, luddar ej och filtar ej. Kan hända att banlonplaggen var bekväma, men komfortabla var dom inte.

Återstår frågan, hur i hela friden kunde man komma på något så dumt som att göra kläder helt i plast/konstfiber? För kroppsnära bruk kan inget ersätta riktiga naturmaterial som ull, lin och bomull - även om de också kan framställas på mer eller mindre lyckade sätt.

En senare plastkontakt är Playmobil. Mina barn fick några olika figurer, men kanske inte så många som dom skulle behövt. Härförleden tog vi fram dem till barnbarnen att leka med. Total succé direkt. Jag tänkte att nu skulle här skaffas fler Playmobilfigurer.

En snabb koll på Blocket visade etthundraen annonser. De flesta av typen "set med piratskepp och piratfigurer" eller liknande. Ett par erbjöd mera standardmässiga figurer med mer vardagsnära tillbehör. Jag kontaktade säljarna och för drygt sjuhundra kronor (inklusive 200 kronor i frakt) blev jag ägare till ca 80 figurer, en traktor, en grävskopa, en bil, en motorcykel, tolv hästar, ett föl och diverse mindre tillbehör som handverktyg, cementblandare och skottkärra. Jag fick också ett sort piratskepp, men det var i så dåligt skick att återvinningen fick ta hand om det.

Den här bilden har jag tagit själv på min nyvunna samling av Playmobil

Ungefär tjugo av figurerna ska jag sälja vidare eftersom de tillhör den första generationen av Playmobilfigurer som inte kan vrida på händerna. Om man tittar noga i bilden kan man se dem i de bakersta leden. Det finns samlare som vill ha sådana vintagefigurer. Har jag tur går det hela ihop. Jag tror nog att ett sextiotal figurer ska räcka åt barnbarnen även om det är två av dom.

ByFånen

Här är de andra temabloggarna: Anki Anna, Livsrummet, Matfreaket, Ingrid Musikanta, Olgakatt, Paula, Pensionären på ön (pausar i höst?), Pettas Karin, Tove, Ulla-Minnatur och Yvonne

4 kommentarer:

  1. Ja Lego! Det kom in lite sent i mitt liv, men desto tidigare i mina barns. OJ, vad de lekte med lego. Och det har gått i arv, kan jag notera när barnbarnen plockar fram stora legolådan det första de gör när de är på besök.

    Men nylonskjortorna måste ha varit ren tortyr! Konstigt nog verkar det inte ha funnits några nylonblusar för flickor. Eller är det bara en lycklig slump att jag aldrig utsatts för något sådant?

    SvaraRadera
  2. Lego var ett alldeles utmärkt sätt att lära sig följa en ritning har jag förstått. Sen bröt fantasin ígenom. Antar att du missat alla fantastiska skapelser som tjänstvilliga barn har konstruerat och som tacksam förälder visat i spinn-gruppen och vävgruppen på facebook.
    Men de gjorde förbaskat ont att kliva på, speciellt de små fyrkantiga.
    Syntet är för övrigt ett elände.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin och Englundskan, visst är LEGO en fantastisk leksak, även om den är tillverkad av plast. Jag vet att företaget jobbar hårt på att finna alternativa material med mindre miljöpåverkan att göra bitar av.
      Jodå jag är väl medveten om att barn är fantasifulla och av och till ger blanka f-n i uttänkta modeller, men inte desto mindre retar företeelsen med exakt avpassade satser mig. Och små LEGO-bitar får inte under några omständigheter vistas ensamma på golv, basta.
      Karin, jag tror att du hade tur. Jag vill bestämt minnas att det fanns nylonblusar också, men där kan jag ha fel.
      Jag måste slutligen bekänna att de långkalsonger som min hustru kom hem med här om dagen är både bekväma och har alldeles utmärkt funktion trots att de inte har varit i närheten av en endaste liten naturfiber. Det är jobbigt när världsbilden inte riktigt går ihop...

      Radera